Om mig själv

Jag föddes strax före krigets utbrott i juli 1939 i Göteborg. Pappa hörde till dem som försökte få tag på Handelstidningen med Segerstedts avslöjanden om de nazistledarna innan regeringen drog in numret, för att hålla sig väl med tyskarna. Det minns jag ju inte, bara när första bananbåten kom igenom. Sedan flyttade vi till Stockholm, Bromma. Föräldrarna var missionsförbundare, som ju inte är så hårda, men som ett ”Guds barnbarn” höll jag på att bli missionär i Kongo. Men jag kom på bättre tankar när jag såg hur verkligheten hängde ihop och hur religionen mest fördummat och förtryckt människorna. I plugget var jag minst sagt ojämn, jag gick om ett gymnasieår, opponerade mig mot övergrepp, skrev lite dikter och noveller och spelade mycket tradjazz på klubbar och skoldanser. Först sopransax, sedan mer och mer tuba. För att få lite pengar vikarierade jag som lärare och gillade det. Trots att jag egentligen avskyr skolan och ser vilka problem den ställer till med för arbetarbarnen. Och så blev jag lärare, eftar att ha studerat svenska, historia, teaterhistoria, konst och dramatik. Periodvis har jag också haft vanliga jobb och har erfarenhet som bonddräng, postis och industriarbetare.

 

NORRLAND

1969 flyttade jag och min dåvarande familj från Stockholm till Ånge i södra

Norrland. Ånge var vanligt, enkelt och typiskt svenskt. Jag hade också haft bråk

på min skola, där jag stödde de radikala eleverna kring 68. På 60-talet övergav

jag min pacifism och började stödja Vietnams folk och sedan dess alla

revolutionära befrielserörelser. I gråsossekommunen Ånge blev jag snart

kommunist och har sålt Proletären nästan varje vecka i fyrtio år. Ibland skriver

jag i den också.

Vid den tiden kom också min första bok ut, sjörövarromanen Veronica.

Den var först skriven för min dotter Catrina, som ritade skattkartor. Den fick pris och

blev väldigt uppskattad. Finn Poulsen vid teatern i Växjö nappade på

dramatiken, glädjen, upproret och de kortfattade replikerna. Så skrev jag flera

mellanstadiepjäser. Den första hette Så länge träden växer och floderna

rinner och handlade om indianhövdingen Tecumsehs kamp mot den vita

imperialismen. Som i Vietnam och Afrika och Latinamerika...

ARBETARSPEL

Genom kontakt med norrländska kulturarbetare, särskilt Ivar Sundström, hittade

jag mitt mest spännande område bredvid ungdomslitteraturen, arbetarspelen.

Det första, Nöd bryter lag om brödupproret på Seskarö 1917,

sågs av nära 20,000 människor under två somrar, de flesta hade aldrig varit på en

teater! Det mesta materialet till spelen kommer från intervjuer med arbetare och

veteraner.

Det blir en annan historia än böckernas.·Jag har alltid haft svårt att välja mellan att vara lärare och författare. En lyckad kombination har varit Ångespelet, se rutan nedanför. Till det skrev jag första manus 1989 och har själv fått spela rollfiguren gamle Ångbert, född samtidigt som järnvägen kom till Ånge.

 

INTE GER JAG UPP

Många gamla radikaler från fyrtiotalet har tröttnat och blivit män i staten. Jag är

aktiv i Kommunistiska Partiet KP och allt jag skriver har en politisk mening. Det är ungdomarna

och andra jag jobbat med som ger mig kraft. Människor är radikala i sak, fast

det döljs av partipolitik, lögnaktiga massmedia och borgerligt kulturliv. Det är

som om det fanns två kulturer...

I min nya familj har jag fem söner. Därför har jag också hållit på en del med ungdomsfotboll och hockey.

Jag har nu pensionerats från lärarjobbet, men har svårt att sluta engagera mig i skolan.

 

 

 

Ångespelet

1989- senast 2014

ett arbetarspel som eleverna på

högstadiet i Ånge gör. Ca 140 elever spelar upp vanligt folks historia sedan

järnvägen kom till Ånge för över 120 år sedan och fram till idag. I och med

arbetet med spelet lyfter sig eleverna till höjder som vi annars aldrig uppnår i

skolan. Och de som är svaga eller struliga på något sätt blir äntligen bekräftade.

Åker gärna ut

På författarbesök i skolor och på bibliotek

Leder skrivarkurser och

Amatörteater

 

En del officiell uppskattning har jag fått, t ex

Barnbokspris 1969 för Veronica

Rörlingstipendiet 1984 för arbetarspelen

Svenska Akademins svensklärarpris 1991

Stipendium från Sundsvalls Tidning/SCA för ungdomskulturarbete 1998

Norrlandsförbundet Olof Högberg-plakett, kultur 2000

Och ett par års kommunla erkännanden som Årets kulturperson

 

 

 

Roligast

har jag nog när jag kränger på mig sousafonen och stampar in en gammal tradjazzlåt med Barfota Jazzmen.

Keep swinging!

 

 

Barfota Jazzmen

Spelar också piano i tradjazzbandet Delta Seven och gillar även att jamma på sopransax.

2010 och 2012 låg jag bakom tradjazzfest på Ånge Camping, ett härligt evenemang i månadsskiftet juni-juli.

2014 blev det tradjazzfest på FH och Steam Club en varm augustilördag.

Väl mött igen vid nästa evenemang!